Nu har jag läst ut min julklapp, Så gör jag, konsten att skriva med Bodil Malmsten. Tog till mig ett boktips innan jul och fick syn på titeln som väckte nyfikenhet ” Konsten att skriva”. Självklart törstade jag att få läsa den.
”Så gör jag..” skriver Malmsten. ”Inte så gör man..”. I förordet skriver Malmsten att boken är en lärobok, handbok med erfarenheter. Goda och avskräckande exempel. Om boken varit minst hälften så intresseväckande som baksidestexten så hade boken fått högsta betyg.
Malmsten skriver inte hur du ska göra, detta är ingen handbok. Snarare en inblick hur Malmsten arbetar som författare. Varifrån hon får sin inspiration, skrivarlust och hur det är att vara författare som yrke och livsstil. Hon skriver om sin syn på fonetik, kritiska tänkande, papperspanik etc etc.
De övningar som finns med i boken, känns en aning tråkiga. Ibland förstår jag inte heller vad hon vill att jag som läsare ska göra? Kanske vänder hon sig till en annan skola av författare. Tyvärr känner jag inte att boken är ett läromedel. Den är annorlunda och lite mysig. Osäkert trippande, ” så gör jag, gör som jag, gör inte som jag!”. Den är personlig och tänkvärd.
”Det börjar med ett sms och slutar med vår tids klassiker”. Malmsten ger exempel på texter från skriftens begynnelse, dock nutidens modernitet får inte riktigt plats. Arbetssättet bakom ”Konsten att skriva en bok” fungerar kanske på samma sätt som på 70-talet? Jag hade velat få mer handfast om efter skrivprocessen. Skriva kan alla och hjälp med formen går att få. Men att bli publicerad och läst, det är den stora nöten för de flesta författare. Varför ska man undvika att skriva böcker med drömmar? För att ingen vill läsa dem? Eller är det för att det bor en Emile Ajar i oss alla?
Betyg: L 1/5
Boken är inte dålig men en lärobok eller handbok är det inte. Däremot fint exempel på hur Bodil Malmsten finner inspiration och arbetar med sin skrivprocess.
Det fina med Bodil Malmstens bok är att hon låter tänkandet, görandet och det självupplevda leva sida vid sida i samma bok, på en gång lekfullt och på djupaste allvar. Texterna är korta, vässade, infallsrika, uppriktiga och gör på ett inspirerande vis rent hus med allt vad romantiserade skrivarmyter heter. Än skriver Malmsten om konsten att sitta still på skrivbordsstolar och uppmanar den skrivande läsaren att stretcha ordentligt och läsa på om ergonomi. Än citerar hon Thomas Bernhard och resonerar om omöjligheten i att skriva sanningar (”Det skrivna blir inte den sanning man eftersträvar, det skrivna är något annat, något nytt.”) Än berättar hon om sina skrivrutiner, återvänder till barndomens finrum, talar innerligt varmt om skiljetecken, talar cliffhangers, telefonkataloger, dramaturgi, mingelfadäser … för att strax servera folkbildande fakta om finkultur i fyra rappa punkter.